Frilansjournalist Ellen Albertsdóttir

http://albertsdottir.blogspot.com/

Jag flyttar mitt bloggande till Wordpress och med det väcks denna slumrande blogg till liv. Planen är fortfarande att samla mina kulturtexter här, men jag kommer också att använda den för att blogga om frilanslivet och för att lägga upp texter som inte riktigt passar någon annanstans. Välkomna!

Då och då skriver jag kulturhyllor till kultursidan i Sydsvenskan, något jag trivs väldigt bra med. I juni och juli har jag skrivit ett par hyllor, och här är två av dem.

Tidskriftshyllan
Ett kittlande omslag säljer sin tidskrift – yta framför innehåll. Det brukar vara förklaringen till att de flesta glassiga magasin envisas med att placera de vackra och berömda där. Och nu har även Michael Jackson blivit återupprättad som the King of Pop på världens alla omslag. För även döden är en riktig guldgruva, och flera av kändistidningen People Magazines absolut bäst säljande omslag genom tiderna har haft med död att göra: prinsessan Diana, John F Kennedy Jr och prinsessan Grace. Men ibland dör två kändisar alldeles för nära inpå varandra: som Groucho Marx och Elvis Presley, eller moder Teresa och prinsessan Diana. Omslag i papperskorgen, landssorg inställd. Kändisvärlden är obarmhärtig. Redan i maj sa Larry Hackett, redaktör vid People Magazine, apropå Farrah Fawcett som en av flera uttjatade omslagskändisar: “At this point Farrah has to die. It is the only cover left for her.” Dog gjorde hon. Samma dag som Michael Jackson.

Notis publicerad i Sydsvenskan Kultur den 6 juli 2009.

***

E-bokhyllan
Just nu pågår en digital bokmässa på webben, World Ebook Fair, och man kan gratis ladda ned hundratusentals e-böcker, framför allt klassiker. Som vilken bokmässa som helst, förutom att verken laddas upp på hårddisken – där få kan se dem – snarare än ställs i bokhyllan. På tåget kan jag dock fortfarande ägna mig åt min absoluta favoritsysselsättning: att läsa vad det egentligen står på mina medresenärers omslag: Stieg Larsson, Charlotte Roche? Men när grannen i stället har en läsplatta kan omslaget inte längre visas upp på samma avslappnade vis. Är det kanske en befrielse? I så fall en kortvarig sådan: alldeles nyligen rapporterade The New York Times om den växande trenden att ta med läsplattan i stället för böcker till författarsigneringar. Och givetvis finns det redan digitala bokhyllor på Facebook, så att man kan visa upp – och betygssätta – vad man läser och vad man har läst. Oväntat nog verkar många vara kunna ge upp papperet, men inte statusmarkören.

Notis publicerad i Sydsvenskan Kultur den 20 juli 2009.

Vad var det som hände på Island och varför? Rötterna till den stora bankkraschen kan spåras genom århundraden av kolonialt förtryck, fattigdom, mindervärdeskomplex – och en alldeles särskild klocka. I ljuset av den totala kollapsen blåser nya, gröna vindar på den lilla ön i norr. Är man på väg att vända industrialismen ryggen? Svaret kan sökas i en nationell myt, en modern klassiker och hos en älskad nobelpristagare till skald.

Poeten Andri Snær Magnasons bok från 2006, Draumalandið: sjálfshjálparhandbók handa hræddri þjóð (’Drömlandet: självhjälpshandbok för en rädd nation’) väckte stor uppmärksamhet när den först gavs ut 2006 och Andri Snær har i dag blivit något av en intellektuell talesperson för finanskrisens Island. Förra året släpptes också den engelska upplagan, Dreamland: A Self-Help Manual for a Frightened Nation (2008), som med förord av den isländska sångerskan Björk snabbt sålde slut hos internetbokhandeln Amazon.

Sjunkande ö
Den isländska regeringen blev nyligen den första i världen att avgå på grund av den globala finanskrisen, som drabbat Island särskilt hårt. Det gör att Andris Snær Magnasons verk fått en förnyad aktualitet. Hans Dreamland är en essäistiskt skriven debattbok om ett land som under många år befunnit sig i välfärdstoppen, men som ändå inte lyckats skaka av sig känslan av fattigdom och stundande kris. Så händer det (o)fattbara: allt faller samman, precis som väntat.

Den isländska nationalmyten, den isländska drömmen, beskrivs i Dreamland som en övertygelse om att landet är i grunden fattigt och därför måste räddas. Ett litet land i den stora, stora världen. Detta trots att medelinkomsten för en isländsk familj steg med nästan femtio procent under de fem år som föregick kraschen.

Räddningen har under de senaste decennierna stavats Marshallplanen, en amerikansk militärbas, sill och val, aluminiumsmältverk, och nu senast, riskkapitalism. Det har handlat om att vinna eller försvinna.

Fattigt och ockuperat
Sekler av kolonialt förtryck har skapat en isländsk självbild som varit svår att förändra. På senare tid har vägen till att bli ett modernt land ansetts gå via multinationella aluminiumtillverkare, som den amerikanska jätten Alcoa, och olika finansiella satsningar. Den ekonomiska oron visade sig emellertid vara befogad. Den isländska tigern kom ut som hemlös kattunge.

För att kunna förstå den isländska självbilden måste man förstå örikets historia – och för att göra det kan man vända sig till Halldór Laxness, nobelpristagare och en av Islands mest älskade författare. I höstas kom en ambitiös biografi om denna isländska nationalskald ut på svenska, Halldór Laxness: en biografi, av Halldór Guðmundsson.

En av Halldór Laxness främsta verk är klassikern Islands klocka (1943) som utspelar sig mot slutet av 1600-talet. Författaren inleder boken på följande sätt: “Det var en tid, heter det i skrifterna, då det isländska folket hade blott en enda gemensam ägodel som kunde värderas i pengar. Det var en klocka.”

I Halldór Laxness skildring förlorar det fattiga isländska folket sin klocka när kolonialmakten Danmark kräver den för att kunna finansiera sina krig. Island tillhörde Danmark till dess man utropade sin självständighet den 17 juni 1944, och 1949 ansökte landet om medlemskap i Atlantpakten, det som skulle bli till NATO. Halldór Laxness var en av de ivrigaste deltagarna i protesterna mot Islands inträde.

En gyllene turistring
På 1970-talet skrev Halldór Laxness essän “Kriget mot landet” vars grundläggande tes är att kriget mot naturen pågått genom hela Islands historia – och att det var dags för ett uppvaknande. I denna tradition tar Andri Snær Magnason vid. Hans “Dreamland” handlar inte om de teman som i dag så starkt förknippas med Island – riskkapitalism, aktiebubblor och det lilla landets utsatthet i en global ekonomi – utan om miljön. Vad vill vi bevara?

Vid Gullfoss, Islands mest populära vattenfall, är en minnessten rest till Sigríður Tómasdóttirs ära. Hon hedras för sitt starka engagemang i kampen för att stoppa all exploatering av Gullfoss. Under 1900-talet var det flera gånger aktuellt att använda Gullfoss för elproduktion. Det är svårt att föreställa sig att en av de största turistattraktionerna på Island var så nära total kollaps.

När man läser Dreamland förstår man att vad som höll på att ske med Gullfoss inte är något unikt. Det finns betydligt mer spektakulära vattenfall runt om i landet, som på grund av sin anonymitet är mer utsatta för exploatering. Gullfoss popularitet beror på att vattenfallet ligger så nära Reykjavik, och på så sätt, tillsammans med Geysirområdet och nationalparken Thingvellir, tillhör den turistobligatoriska “gyllene ringen”.

Vid byggandet av den enorma kraftverksdammen Kárahnjúkar 2006 ödelades ett stort vildmarksområde norr om Vatnajökull. Dammen byggdes för att man ville producera billig energi till Alcoas smältverk i Reyðarfjörður. 15 000 islänningar gick ut på gatorna i protest mot bygget. Det var den dittills största demonstrationen på Island sedan andra världskriget.

Detta aluminiumsmältverk förbrukar ensamt dubbelt så mycket elektricitet som alla isländska hushåll, företag och offentliga lokaler tillsammans. Smältverket släpper också ut mer koldioxid i luften än vad samtliga bilar på Island gör. Trots detta har ytterligare ett smältverk, utöver det i Reyðarfjörður, redan börjat byggas.

Vägval Island
Hur ska då Island möta 2000-talet och tiden efter finanskrisen? På senare år har aluminiumtillverkningen lyfts fram som den stora räddningen. Den viktigaste anledningen har varit de arbetstillfällen som den tunga industrin skulle skapa. Det har funnits ett behov av sysselsättning på östra Island, främst då på landsbygden. Östra Island är Reykjaviks ständigt dåliga samvete.

Andri Snær Magnason verkar emellertid övertygad om att det mest handlar om en inställning. Som alternativ pekar han på flera andra isländska tillgångar som borde lyftas fram: turismen, hästarna, lammen, fisken, läkemedelsindustrin, den intellektuella kompetensen. Det finns således andra farbara vägar.

Den utsläppstunga industrin är ny för Island, som aldrig genomgick någon industriell revolution. Islänningarna har inga järnvägar eller minnen av långa dagar vid fabrikernas löpande band. När USA gick från bilindustrins Henry Ford till IT-industrins Bill Gates kom islänningarna att inse att de fortfarande inte hade någon Ford.

Islänningarnas Ford och deras klocka har på senare tid kommit att bli hårdnackad riskkapitalism – men den blottar också ett val: valet mellan aluminiumsmältverk och en skyddad vildmark. Jobb är något man troligtvis kan trolla fram oavsett strategi, åtminstone om man får tro Andri Snær Magnason. Den stora frågan förblir: Hur räddar vi drömlandet?

All tings ände
Regeringen, med statsminister Geir Haarde i spetsen, tvingades avgå i slutet av januari efter massiva demonstrationer. Nästan 76 procent av islänningarna uppgav i januari att de inte stödde sin regering. Störst opinionsstöd hade då Vänstern-De Gröna, som tillsammans med Socialdemokraterna kort därefter tillträdde som Islands tillfälliga regering.

Hösten 2009 löper avtalet med Alcoa ut. “Det tjänar ingenting till för utländska aluminiumföretag att komma och knacka på hos industriministern. Det blir ingen ny plan för aluminiumsmältverk”, sade Össur Skarphéðinsson, Islands nya utrikes- och näringsminister, till isländska dagstidningen Vísír.

Samtidigt arbetar den nytillträdde fiskeministern Steingrímur J. Sigfússon intensivt med att försöka riva upp den avgående regeringens beslut att tillåta den från olika håll kritiserade kommersiella valfångsten i ytterligare fem år.

Naturromantik eller industrialism? Vägen delar sig för Island. I början av maj hålls “vägval” till det isländska Alltinget.

Publicerad på NE.se den 25 februari 2009.

All jämställdhet till trots, i det här landet har vi aldrig haft någon kvinnlig statsminister, i USA föll Hillary Clinton på mållinjen och ännu har ingen kvinna valts till någon av EU:s allra högsta poster. Men när vi spelar schack har spelets mäktigaste pjäs sedan flera hundra år tillbaka varit en dam, och hon kan förflytta sig snabbare än någon annan pjäs på brädet. Hur har hon lyckats med det?

Vägen dit har till att börja med varit lång. När schackspelet först uppfanns i Asien för drygt 1500 år sedan fanns det ingen dam bland pjäserna, utan bredvid kungen stod istället en manlig rådgivare som bara kunde flyttas ett steg i taget. Så såg också spelet ut när det följde med de arabiska erövrarna till Spanien på 700-talet. Att en kvinnlig pjäs skulle kunna finnas med fanns inte på kartan.

Trehundra år senare såg det något annorlunda ut. Vid denna tid fanns det flera mäktiga kvinnor i Europa, som Toda Aznárez av Spanien och den tyskromerska kejsarinnan Adelheid. Snart hade också schackdamen för första gången ersatt rådgivaren som kungens förtrogne på schackbrädet. Finns det då något samband? Jo, det menar åtminstone Marilyn Yalom, genusvetare vid Stanford, som skrivit ”Birth of the Chess Queen” (2005). Medeltidens många krigardrottningar gjorde att en motsvarighet på schackbrädet blev given, och så öppnade verklighetens drottning dörren för schackets dam.

Men jämställdhetskampen är som bekant en kamp med förhinder. Liksom att kvinnors stora intåg i riksdagen genom ”varannan damernas” dröjde in på 90-talet, tog det ett par hundra år innan schackdamen omvandlades till den mäktiga pjäs som vi känner idag. Damen var till en början lika långsam som sin föregångare.

Mot slutet av 1400-talet börjar det dock bli dags. En drottning som krävde ett snabbare tempo var på ingång, och det var Isabella av Spanien. 1492 hade drottning Isabella, tillsammans med sin make Ferdinand, erövrat Granada från muslimerna, utvisat judarna ur landet och finansierat Christofer Columbus resa till Amerika. En stark, iskall och strategisk schackdam blev nu trovärdig, och snart kunde pjäsen förflytta sig över hela brädet. ”Queen’s chess” var fött.

Det nya schackspelet fick bäst fäste i de länder där kvinnlig makt redan var välbekant, som i Elisabeth I:s England. I Ryssland dröjde det därför in på mitten av 1700-talet, då de fick sin Katarina den stora, innan det nya schacket blev populärt. Verklighetens dam låg alltid ett steg före. Om det inte vore för dessa förfeministiska framgångar – hade då rådgivaren fortfarande stått bredvid schackkungen? Att mäktiga kvinnor, både på brädet och i det politiska livet, har ett symbolvärde blir i schackets historia till en självklarhet.

Schackdamen är också en påminnelse om att kvinnor genom historien, även under vad som något orättvist brukade kallas för den mörkaste medeltiden, periodvis har haft stort inflytande. Ändå är kvinnor i dag underrepresenterade i Sveriges bolagsstyrelser, och förslaget om kvotering har kastats i papperskorgen. Vi har ännu på 2000-talet inte kommit längre.

Den stora frågan är när schackets två damer kommer att få sällskap ovanför glastaket. Kanske redan nästa år, då Mona Sahlin har en chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister, eller om ett par drag då kandidaterna till EU:s nya ledning ska utses. Börjar det inte snart bli dags att på allvar utmana kungen?

Publicerad i Sydsvenskan Kultur den 3 mars 2009.